IT'S US AGAINST THE WORLD

// kolla videon av min pärla där hon berättar om sin depression och hur det är att tala om sådana saker. Videon har fått över 1000 views på under 24h
Eftersom min bästavän är den modiagste och starkaste tjej på den här jorden, tänkte jag nu berätta hur det har varit som en bästavän i situationen och hur fin den här tjejen är.
Min pärla och jag råkade komma på samma klass på sjuan. Själv ville jag inte alls vara på den klassen och pga det ville jag inte börja högstadiet över huvudtaget. Ellen kom då på irc-galleria och meddelade att vi skulle vara på samma klass och jag tyckte att den här tjejen verkade så konstigt. Men vi började då på samma klass. Och jag kan inte uttrycka mej hur mycket hon ändrade min högstadie tid och mitt liv från dess. Vi klickade genast och efter det så var det bara hon och jag. Ingen dera av oss gillade klassen, men vi ville inte byta för vi ville vara på samma klass. En del saker hände i vår klass under högstadie tiden men vi kämpade igenom det tillsammans. För det vara bara hon och jag som förstod vad som hände.
Sedan skulle vi börja välja gymnasium, vilket kom att vara det mest hemska och stressande beslut. Vi ville ju gå i samma gymnasium. Forsätta fighta världen och skolan tillsammans. För det var ju bara vi två som förstod. Vi kollade på olika gymnasium, och vi försökte pussla ihop det så vi skulle vara i samma. Men en av våras medeltal räckte inte till, och vi blev åtskilda. Kommer ännu ihåg den morgonen man fick veta till vilket gymnasium man kom till. Kunde inte sova och vaknade klockan 7 för att börja uppdatera alla gymnasiums sidor. För ville veta. Ville veta hur långt ifrån mej min pärla skulle vara. Till sist så åkte jag raka spåret till henne. Visste att det skulle bli en tung dag. För henne om hon inte kom in vart hon ville, och till mej att få den där reality checken att vi inte kommer att vara på samma klass mera. Lite före klockan åtta befann jag mej med ben&jerry's hos hennes. Vi satt och grät i soffan. Hon och jag, men av olika saker. Men jag lovade att allt skulle bli bra. Hon skulle ännu kunna komma till en skola hon ville och att olika skolor betydde inte att vi inte skulle träffas.
Lite visste jag att med att tävla i danslag och ha lång fysik/kemi/biologi/matematik och sedan ännu spanska skulle betyda jätte lite ork att se människor och avståndet mellan henne och mej skulle bli längre. Även om vi bodde bara 5 minuter från varandra. Året gick och visste så sågs vi. Hon var ju ändå trotts mitt allt. Min bästaste vän.
När det väll blev sant att jag skulle åka till USA för ett år kändes det ytterst trögt och hemskt att lämna henne. Att lämna den person som man visste att alltid fanns där för en, och man var där för den andra. Vi grät några gånger över det, för sanningen är när man bor på olika sidor av jorden så blir det att man tar lite kontakt med varandra. Dumma jag ville inte att det skulle bli så svårt. Ignorerade min käraste för jag tänkte om jag inte ser henne kommer det inte vara så tungt. Till slut blev det dagen före jag skulle åka. Hittade mej hos henne, i huset som var som mitt andra hem, vi åt brunch och övade på wnb cheerleading moves. Åkte sedan iväg för att träffa andra människor. Klockan 4 befann jag mej på flygfältet hållandes i min pärlas hand. Min finaste ägodel. En ägodel jag skulle lämna för ett år och visste inte hur jag skulle kunna lämna det. Hade före sagt att ingen fick gråta på flygfältet. Så vi kramades och sa "jag älskar dej" och så for jag. Tårarna vällde väll ner på båda sidorna av security checken sedan.
Året gick och vi höll någonlunda kontakt. När man väll fick skypea med sin pärla så kändes det så bra och som man inte hade stuckit någonstans. Men vad man inte ser eller förstår är att saker ändras. De ändras och man talar inte om de negativa grejerna. För då när man kan tala via skype så vill man tala om de goda sakerna, inte de negativa. Man vill att den där stunden skall vara positiv. Så gick det att jag var omedveten om vad som hände. Vad som hände min pärla.
Så kom det där meddelandet. Meddelandet som skulle få mej att ta en rejäl reality check. Satt hemma hos min hostmammas syster. När min pärla skriver att hon hamnat in på en psykiatriskt klinik och orsakerna till det. Min värld for runt. Kunde inte tala eller andas. Satt där på soffan och faktiskt trodde att jag skulle dö i chock. Sa inte ett ord till min hostmamma. Utan när vi väl kom hem sprang jag upp till mitt rum, låste dörren och brast ut i gråta. Låg på mitt golv och grät. Kan inte återge hur länge, men en lång stund. Ville bara komma hem. Ville komma tillbaka och kämpa mot världen med henne. För det hade ju alltid varit hon och jag mot världen. Men samtidigt visste jag att hon skulle döda mej om jag kom hem. För det var ju bara så liten tid tills jag skulle tillbaka hem. Så där blev jag. Försökte mitt bästa att hållas med i uppdateringarna och få reda på vad som hände och hur. Men svårt var det att vara 7 timmar efter.
Lyckan var att komma hem och tala med henne i telefon. Höra hur hon skrattade och talade om för mej att hon hoppat i någon fontän och var totalt blöt och hoppade på att folket på kliniken inte skulle märka. Lycka var att träffa henne på tumis över en drink. Så som vi planerat det från första början. Men, jag ville ju att allting skulle vara bra. Så jag bestämde mej att om jag tycker hon är frisk så är hon det. Hon är inte psykiskt sjuk och mår inte illa. Då gör hon det inte. Jag tänkte att min starka vilja skulle ändra världen. Men det gjorde ju inte det. Fick lite sådan känsla att om jag inte såg henne skulle hon vara bra. Då skulle det här inte ha hänt.
Sedan kom det ett nytt meddelande. Hon hade försökt på självmord. I den sekund bestämde jag mej att fan nu Jennica. Nu kan du inte ignorera det här mera. Hon är ditt allt och då skall du också vara där för henne vad än det är. Genom de svåra och goda tiderna. Efter det här har jag sett min pärla ungefär varje vecka. Och talar med henne nästan varje dag.
För den här tjejen är den snällaste människan som finns. En människa som inte vill någon något ont. En tjej som hellre tar det onda på sig än att hennes nära stående skall göra det. Hon är älskad av alla. För hon är den mest dyrbara och fina pärlan som finns. Hon för henne skall jag kämpa. För henne skall vi kämpa. För henne skall hon kämpa. För vi behöver våran Ellen här. Vi behöver vår spralliga kära pärla. Livet är svårt ibland och suger rejält. Men därför skall vi finnas där för varandra. Inte ignorera problemet. Utan våga tala ut. Som Ellen säger på videon, det är ingen skam. Det är helt samma som om du skulle ha diabetes. Psykiska sjukdomar är som vilken helst sjukdom och inte något man måste hålla hemligt. Hon är inte galen. Hon är totalt normal men en sjukdom. Hon är min pärla. Och för henne skall jag finnas tills vi blir gamla och virkar mössor till våra barnbarn och vi tuppar av bredvid varandra. För det är hon och jag mot världen. Så har det varit och kommer alltid att vara. Det här är ett problem jag vet att hon kommer att fixa. Vi kommer att fixa. För vi har klarat allt annat. Så varför skulle vi inte klara det här.
Sist vill jag ge tips till de som också har en bästavän eller närastående vän som lider av en psykisk sjukdom. Ignorera inte det. Det blir inte lättare till dej eller för din vän. Finns där för den. Hela tiden. Försvinn inte. För den där person är viktig till dej och den behöver din hjälp. Ni kommer att klara det. Det vet jag. Och tala. Tala ut om allt. Allt som känns jobbigt. Det är så saker blir bättre. Våga.